Jag har nått den punkt i DC:s råttinvasion där jag skulle byta vad som helst – mitt jobb, min sista tillstymmelse till värdighet, kärnvapenkoderna – mot deras utrotning. De rusar ut på nätterna som lurviga linebackers, skrapar på vristerna och naggar på min vilja att leva. Hur har vi inte fixat detta ännu?