Vid mässan i kväll sjöng vi How Great Thou Art, en kristen psalm från 1800-talet som katoliker egentligen aldrig sjunger förutom vid begravningar. Jag hade inte förväntat mig det. Texterna får mig alltid att gråta. För det är en vacker, storslagen och glädjefylld hymn, som egentligen bara sjungs när man tar farväl av någon som går från en värld till en annan: Och när jag tänker på att Gud, hans Son inte skonar, Sände Honom att dö, jag kan knappt ta in det Att på korset, min börda gärna bär Han blödde och dog för att ta bort min synd Då sjunger min själ, min Frälsare Gud till dig Hur stor Du är, hur stor Du är Då sjunger min själ, min Frälsare Gud till dig Hur stor Du är, hur stor Du är När Kristus skall komma, med acklamationsrop Och ta mig hem, vilken glädje skall inte fylla mitt hjärta! Då skall jag böja mig i ödmjuk tillbedjan Och sedan proklamera: Min Gud, så stor Du är!