Under loppet av 3 söner (nu 26,24,20) tränade jag ca 25 ungdomslag och 300+ barn. Det var en fantastisk upplevelse på alla sätt. Jag bestämde mig för att skriva om det för första gången. Utdrag #7 nedan 👇: "Något som jag lärde mig när jag coachade mina egna söner hjälpte mig verkligen när jag coachade andra barn senare, och dagens ämne kommer att fungera som en naturlig övergång till den andra saken som jag älskade mest om coachning som kommer i framtida utdrag.   Vad jag lärde mig: alla mina tre barn var olika!  Innan jag gick in i föräldraskaps-/coachingprocessen föreställde jag mig att alla mina tre söner skulle vara likadana att uppfostra och motivera och interagera med eftersom alla tre växte upp under samma tak.   Och de växte bokstavligen upp under samma tak.  Alla tre bodde i samma hus (de två äldre bodde i samma rum i 11 år), i samma kvarter, i samma skolor, spelade i samma ungdomsserie och kom i många fall att spela på samma positioner i respektive lag som de spelade i.    Följaktligen antog jag att de alla skulle vara ganska lika och att jag kunde coacha (och uppfostra) dem alla likadant med samma metoder och uppfostrings-/coachningstekniker.    Jösses vad fel jag hade! När jag började med min äldsta son tidigt lärde jag mig mycket själv.  Som tidigare nämnt gjorde jag mycket hårt arbete för att personligen skapa de nödvändiga grundläggande färdigheterna och övningarna som jag skulle behöva lära honom på rätt sätt och jag sökte också proaktivt efter expertis inom sporten som jag inte kände till lika bra.    Min äldsta son var mycket mottaglig för all coachning som jag gav honom från början.  Jag skulle ge honom en uppgift och han skulle gå ut och göra den bättre än jag någonsin skulle ha gjort det själv och han skulle verka vara nyfiken på varför jag inte hade gett honom en svårare uppgift.    Faktum är att jag började tänka "herregud, kanske är jag den bästa tränaren och pappan som någonsin funnits?"   Någon måste vara bäst... Varför inte jag? :-)  Min äldsta son lärde sig många nya färdigheter och jag blev bättre på att lära ut dessa färdigheter och jag kände mig verkligen ganska nöjd med mig själv.    Kom att få reda på senare, min äldsta son var en typisk förstfödd (taskmaster, seriös, detaljorienterad, ingen-kommer-att-överarbeta-mig-tankesätt). ...