I ett avslöjande segment beskriver WEF-medarbetaren Mariana Mazzucato omedvetet den globala elitens cyniska spelbok. Hon medger att deras modeller misslyckades med att vaccinera världen, vilket avslöjar en toppstyrd inkompetens. Nu vänder de sig till vattensäkerhet, inte bara för altruism, utan för att det är en mer effektiv trojansk häst för deras mål. Hon medger att klimatförändringarna är för abstrakta för att skapa universell efterlevnad, men alla förstår törst. Vatten blir därför det perfekta verktyget för att skapa allmänhetens samtycke för större global styrning. Planen är att framställa det som både en "global allmänning" som kräver internationell förvaltning och som en fråga om nationellt egenintresse, vilket får motståndet att framstå som ologiskt. I slutändan avslöjar hon att detta är ett stort experiment: kan de äntligen lyckas centralisera kontrollen under sken av det "gemensamma bästa" med hjälp av en kris som alla känner, efter att ha misslyckats med frågor som kändes avlägsna för många? Det är ett erkännande av att deras strategi inte handlar om att lösa problem för människor, utan om att lösa människors problem för deras agenda.