Trendande ämnen
#
Bonk Eco continues to show strength amid $USELESS rally
#
Pump.fun to raise $1B token sale, traders speculating on airdrop
#
Boop.Fun leading the way with a new launchpad on Solana.
Folk älskar att säga att amerikaner är risktagare och kineser är de försiktiga optimerarna. Amerikaner svingar för staketet, kinesisk skala och kopierar snabbt. Efter att ha arbetat inom båda systemen i flera år tror jag att dessa stereotyper missar den verkliga historien.
Min teori är att skillnaden inte är kulturell, den är strukturell. Innovation följer kapitalet. Hur pengar distribueras, vilka incitament som byggs in och hur utgångar belönas – det är det som formar de typer av startups du ser.
Det som följer handlar om innovation på privat nivå i Kina: varför det ser annorlunda ut än i USA, varför så många grundare här känner sig instängda och hur det statliga kapitalet fyller några av luckorna.
Folk framställer ofta risktagande som kulturellt: amerikaner tar fler risker, kineser tar färre. Det kan gälla på en bred samhällsnivå, men bland entreprenörer i Kina har du att göra med en självutvald grupp, motsägelsefull och långt ifrån stereotyper.
Riskkapital i Kina skiljer sig på många sätt från USA. Det handlar inte bara om personlig riskaptit utan om portföljkonstruktion, exitkanaler och vilka marknader som belönar.
Amerikanska institutioner kan lägga en liten del i företag med mycket hög risk eftersom resten av portföljen består av breda, sammansatta tillgångar. I Kina är menyn och begränsningarna annorlunda, så genomsnittlig riskkapacitet och hela mixen ser olika ut.
•Utgångar är mer villkorade. Godkännanden av inhemska börsintroduktioner har ibland avtagit. Utländska listor lägger till extra recension. Även när företag äntligen får gå till börsen är investerare mindre toleranta mot långa förlustbringande sträckor än i USA.
•Statskapitalet är en grundpelare. Vägledningsfonder och politiska instrument för projekt som privat kapital inte kommer att göra, eftersom deras mål också är strategiska, inte bara finansiella.
På returer, som anger baslinjen:
1.CSI 300 prisavkastning under de senaste 10 åren var cirka 1 procent på årsbasis.
2. Över längre horisonter landar totalavkastningsversionen (inklusive utdelningar) runt 6 till 8 procent nominellt på årsbasis, beroende på startdatum.
3. Efter inflation och med hög volatilitet har den reala avkastningen varit mycket tunnare – i bästa fall låga ensiffriga tal.
Jämför det med S&P 500:s ~10 procent nominella och ~6–7 procent reala över decennier. USA har ett konsekvent "betagolv". I Kina är golvet skakigare, mer volatilt och mer policyberoende.
Resultatet är att kinesiska startups ofta ligger närmare marknadens efterfrågan: kortare iterationscykler, tydligare lönsamhetsvägar, mindre betoning på tung forskning och utveckling innan de passar. Det betyder inte mindre innovation. Det innebär annorlunda innovation.
Kina har varit utmärkt på kortsiktiga, efterfrågebundna spel som e-handel, snabb detaljhandel och omedelbar leverans. Genom det statliga kapitalet kan den också garantera satsningar på mycket lång sikt som elfordon, batterier, uppskalning av solenergi, halvledare och kärnkraft. USA, å andra sidan, utmärker sig på det medellånga bandet: de fem- till femtonåriga satsningarna som är för långa för företag men som inte behöver politiska ställningar i flera decennier. Tänk SaaS-, bioteknik- och AI-modelllabb.
Och det är här den mänskliga faktorn kommer in: entreprenörer lever på karriärskalan, inte århundraden. På en individuell nivå tycker många att den amerikanska modellen är mer tilltalande – mindre mördande på kort sikt och mycket mindre krävande av det tålamod som krävs för att vänta i årtionden på en utdelning. Kinas struktur kan vara bättre på att anpassa sig till några av samhällets långsiktiga mål, men den amerikanska modellen känns ofta bättre anpassad till en entreprenörs begränsade livslängd och ambition.
Och ja, amerikanska satsningar slösar också pengar. Incitamenten där skapar sina egna snedvridningar. Min poäng är inte att ett system är absolut "bättre". Det är att systemen belönar olika former av innovation.
PS: Jag har många fler underpunkter (t.ex. olika nivåer av "statligt" kapital som har olika toleranser för förluster) som skulle kunna utökas, men som är för detaljerade för ett kort inlägg
Topp
Rankning
Favoriter